En tittares bekännelser

Jag är en åskådare, en voyeur. Inte för att det är det jag tänder på, utan mer för att det är det enda som erbjuds mig. Jag är den där personen som sitter i ett hörn och ser andra leva. Visst… jag lever också men mer sparsamt, kanske är existerar ett bättre ord. Fast kanske inte… de flesta är lyckligt ovetande om min existens. De som känner till mig ser mig nog som en kul prick som alltid har roliga svar, knasiga upptåg på gång och som ständigt försöker uppmuntra min omgivning. Kanske är det just som är problemet? Jag är allmän egendom, den kooperativa uppmuntraren. Den som gör mig till sin stjäl mig från omgivningen?

Nej.. det är nog att överskatta min betydelse. Svaret är nog att jag är tillräckligt obetydlig för att någon ska överväga mig som partner och livskamrat. Beatles sjöng om ”the fool on the hill”, kanske är det jag. Likt tjuren Ferdinand sitter jag – tillsynes nöjd – under min korkek. Jag har inga blommor att lukta på fast det är ingen som lägger märke till det.

Omkring mig finns männskor, bra människor och dåliga människor. Bland dessa människor finns föremålet för min beundran. Föremålet kan skifta, men kärleken är konstant. Hon är medveten om att jag finns, hon ser mig oftast som en vän, kanske har hon snuddat vid tanken att min kärlek till henne är större än så, men hon har i så fall inte visat det.

Hur feg är jag, som sitter och lider i tysthet? Vad har jag att förlora på att säga mitt hjärtas mening? Det tål att fundera på. Så länge jag beundrar henne på avstånd och i hemlighet så får jag vara nära henne. Jag får kanske en och annan kram (och får under nån sekund känna hennes underbara kropp mot min), jag får känna doften av hennes hår när hon sitter bredvid mig. Därför håller jag tyst.

Vill jag leva mitt liv såhär? Nej, absolut inte. Men jag är inte redo att dö, och i den fåfänga förhoppningen att hon en enda gång ska se mig, en enda gång ska släppa mig riktigt nära, att jag en enda gång, om då bara för ett ögonblick ska få vara hennes, där finns livet.

Om det nånsin funnits en feg rackare, så är det jag, en tittare, en åskådare på livets arena, en supporter i den enda sport som betyder något.

Vad är det som händer?

Hmm.. jag tror jag håller på att bli kär, och som vanligt så är förmålet för min beundran totalt ouppnåeligt för en sån som jag.

Jag är, och har alltid varit, en kompiskille. Jag är den där killen som sorgset ser på när den person som får mitt hjärta nästan stanna villigt ger sig till första bästa neandertalare. Påfallande ofta så är jag också den där killen som får trösta när ovan nämnde neandertalare varit taskig.

Att vara kompiskille har sina ljusa stunder helt klart, men som helhet så är det mer besvär än glädje. Om du är tjej så känner du säkert nån som är som jag. Kanske är han din förtrogna?

Jag har varit kär i min vän S från och till sen jag först mötte henne. Jag gick länge och tvekade – skulle jag våga berätta? När jag äntligen tog mod till mig så hann hon dock hoppa i säng med en (manlig) kompis till mig. Efter det så har jag beundrat henne i tysthet, hur ska jag kunna berätta?

Häromdagen träffade jag S på stan. Det skulle handlas underkläder och jag utsågs till den som skulle ge ett manligt perspektiv. Mitt inre gjorde uppror och min själ fullkomligt skrek ”Jag vill inte se hur dig gör dig fin för nån annan”. Naturligtvis höll jag god min och gjorde mitt bästa för att ge min uppfattning om vilka underkläder som gör hennes kropp än mer oemotståndlig.

Jag är sen en tid tillbaka medlem i en förening för sexuellt frigjorda människor. Jag älskar den fördomsfria miljön, alla typer av människor är välkomna. Bland dessa människor finns en tjej som får mitt hjärta att slå volter i mitt bröst. Naturligtvis har hon utsett mig till bollplank vad gäller livets frågor. Själv håller jag god min och gör allt för att dämpa den (ovälkomna) låga hon tänder hos mig.

Ikväll hade jag dock lite hopp. Hon ringde upp mig och frågade om jag ville hänga med till klubben, och dumt nog tackade jag ja. Hade en fåfäng förhoppning att få en möjlighet att vara riktigt nära henne, kanske kunna förklara hur jag känner. Istället så fick jag en kort pratstund innan hon valde en kille som hon försvann med. Lite senare såg jag en skymt av henne idkandes sex med 3 killar, med värkande hjärta lämnade jag klubben och gick hem.

Hon ringde alldeles nyss och frågade om nåt var fel eftersom jag försvann utan att säga till. Vad skulle jag svara? Nu återstår bara att bryta kontakten och försöka plocka upp resterna – rädda vad som räddas kan.

Känslor är riskkapital. Man kan inte fortsätta investera om man aldrig går plus. Nånstans finns en gräns för hur mycket man har råd att förlora, och den har jag passerat nu. Det finns inga säkra aktier när det gäller kärlek, och jag har inte råd att förlora mer. När bara gråten återstår så finns ingen möjlighet till investering och därmed inte heller nån avkastning. Jag vill ha kärlek, närhet, ömhet. Jag vill ha en kram, en puss och het ångande sex. Det finns tusentals tjejer som vill ha detsamma, men ingen verkar vilja ha det tillsammans med mig.

Jag brukar beskrivas som en fin kille men såna finns det ingen efterfrågan på, och de tårar som väter min kudde betyder inget för någon annan än mig.

Till råga på allt så ringer min älskade hustru flera gånger i veckan och vill prata om ditt och datt. Naturligtvis är jag trevlig och pratar med henne trots att jag helst vill be henne fara åt helvete. Jag älskar henne fortfarande, men det kan aldrig bli vi igen. Hon lämnade mig, och det kan jag aldrig förlåta. Varför lägger jag ner tid på henne när det bara medför smärta?

Klockan är nu massor, och jag borde sova, men hur ska jag kunna göra det? Jag står i stormens öga och omkring mig krossas allt det jag trott och hoppats på.