Den där jävla Robert Broberg…

För att sysselsätta mig harjag börjat läsa in alla min CD-skivor i datorn för at på ett enkelt sätt kunna nå dom utan att behöva riva bland skivorna. 7GB MP3filer har det blivit så här långt. Många av skivorna var det evigheter jag lyssnade på så det blir en del lyssnande nu. När jag rippade Robert Brobergs skiva målarrock så blev det mpnga lyckliga leenden, den mannen är en mästare på ordvändningar men när låt nr 17 börjar så brister allt. Att denna ordskojare kan beskriva kärleken på ett sånt varckert och precist sätt är iofs inte så underligt, men att smärtan skulle bli så stor kom som en överraskning. Ett hugg i hjärtat och tårarna sprutade.

Hur lång tid tar det egentligen innan ett hjärta läker? Det är inte så att jag går omkring och ältar det hela dagarna, men små saker, till synes bagatellartade, kan riva upp såren på nytt, och all den smärta som inte känts kommer tillbaka. Hur länga ska det hålla på, och hur länge orkar jag ha det såhär?

Hur länge ska jag gå här hemma, leva på djupfryst och hämtmat? Hur många folköl måste en övergiven man dricka innan han kan bli sitt gamla jag igen?

Det finns så många saker jag borde göra, men som jag hela tiden skjuter upp. ”Gör inte idag det du kan strunta i imorgon” verkar vara det motto jag lever efter.