träff… träff … sänkt

Har under de senate veckorna varit alldeles under isen, ja inte bokstavligen eftersom det inte finns nån is i närheten, men känslomässigt. Läkaren har sjukskrivit mig med motiveringen ”Krisreaktion – depression?”. I vilket fall som helst så blev jag ombedd att möta min närmast chef och en representant för personalavdelningen idag, så jag tvingade mig att gå upp ge mig iväg. Väl på plats blev jag förd till V.I.P-rummet och vi börjde prata om min situation, och företagets syn på mig. I företaget betraktar nu mig som en fd anställd, och jag har en vecka på mig att ”komma med förslag”, vad nu det ska betyda.

Jag hade inte fått nån info om vad mötet gällde så jag tog inte med någon facklig representant och förberedde mig inte på annat sätt än att duscha och ta på mig rena kläder. Om jag inte lyckas ”komma med förslag” som faller företaget i smaken är jag alltså arbetlös. Kul att man skaffat en lägenhet föt att slippa pendla till jobbet :-/

Som läget ser ut nu så har jag alltså på kort tid förlorat både hustru och jobb, samt flyttat för att komma närmare jobbet (som inte längre finns). man kunde ju hoppats på en bättre start på det nya året. Jag ska prata med facket på måndag, samt börja leta nytt jobb, för även om jag kanske får behålla mitt befintliga jobb så tror jag inte att jag vill jobba på ett företag som behandlar anställda som krisat ihop på det sättet.

Fick en impuls i mellandagarna att bara släppa allt och ta ett jobb utanför Paris som jag har goda chanser på, men jag vet inte. Flyttar jag till Paris eller flyr jag härifrån? Jag har tidigare jämfört känslan av förlust med känslorna som kom när min mamma dog för några år sen, och det finns ett antal anledningar till att förlusten av min kära hustru är svårare.

1. Mamma rycktes bort, min fru valde att gå.
2. När mamma dig försvann ett löv på mitt träd, ett stort och viktigt löv visserligen, när min fru gick så försvann en hel gren på mitt träd – människor man lärt sig att tycka om som man inte längre har nån koppling till.
3. Min relation med mamma gjorde aldrig att relationen med andra blev sämre, relationen med min fru gjorde att jag fick mndre tid för vänner och många av dom försvann ur bekantskapskretsen iom att det kom in nya personer från hustruns bekantskapskrets och familj.

Ingen människa är en ö heter det i ett engelskt talesätt, fast jag är för tillfället en liten ö mitt i en ocean. Förlusten av jobbet innebär också att arbetskamrater försvinner.

För er som är bekanta med hur ett klassiskt torrdass är konstruerat så kan jag meddela att jag just nu befinner mig under locket, fast det kan väl å andra sidan inte bli så värst mycket värre nu. Är man på botten så får man väl börja klättra, såvida inte botten åker ur ännu en gång.

Slutgnällt för den här gången. Ska försöka skriva i bloggen oftare, tid lär jag ju ha gott om :-/ Med lite tur så kanske nåt bra händer snart – naturen ska ju gilla balans, har jag hört.