En tittares bekännelser

Jag är en åskådare, en voyeur. Inte för att det är det jag tänder på, utan mer för att det är det enda som erbjuds mig. Jag är den där personen som sitter i ett hörn och ser andra leva. Visst… jag lever också men mer sparsamt, kanske är existerar ett bättre ord. Fast kanske inte… de flesta är lyckligt ovetande om min existens. De som känner till mig ser mig nog som en kul prick som alltid har roliga svar, knasiga upptåg på gång och som ständigt försöker uppmuntra min omgivning. Kanske är det just som är problemet? Jag är allmän egendom, den kooperativa uppmuntraren. Den som gör mig till sin stjäl mig från omgivningen?

Nej.. det är nog att överskatta min betydelse. Svaret är nog att jag är tillräckligt obetydlig för att någon ska överväga mig som partner och livskamrat. Beatles sjöng om ”the fool on the hill”, kanske är det jag. Likt tjuren Ferdinand sitter jag – tillsynes nöjd – under min korkek. Jag har inga blommor att lukta på fast det är ingen som lägger märke till det.

Omkring mig finns männskor, bra människor och dåliga människor. Bland dessa människor finns föremålet för min beundran. Föremålet kan skifta, men kärleken är konstant. Hon är medveten om att jag finns, hon ser mig oftast som en vän, kanske har hon snuddat vid tanken att min kärlek till henne är större än så, men hon har i så fall inte visat det.

Hur feg är jag, som sitter och lider i tysthet? Vad har jag att förlora på att säga mitt hjärtas mening? Det tål att fundera på. Så länge jag beundrar henne på avstånd och i hemlighet så får jag vara nära henne. Jag får kanske en och annan kram (och får under nån sekund känna hennes underbara kropp mot min), jag får känna doften av hennes hår när hon sitter bredvid mig. Därför håller jag tyst.

Vill jag leva mitt liv såhär? Nej, absolut inte. Men jag är inte redo att dö, och i den fåfänga förhoppningen att hon en enda gång ska se mig, en enda gång ska släppa mig riktigt nära, att jag en enda gång, om då bara för ett ögonblick ska få vara hennes, där finns livet.

Om det nånsin funnits en feg rackare, så är det jag, en tittare, en åskådare på livets arena, en supporter i den enda sport som betyder något.

Vad är det som händer?

Hmm.. jag tror jag håller på att bli kär, och som vanligt så är förmålet för min beundran totalt ouppnåeligt för en sån som jag.

Jag är, och har alltid varit, en kompiskille. Jag är den där killen som sorgset ser på när den person som får mitt hjärta nästan stanna villigt ger sig till första bästa neandertalare. Påfallande ofta så är jag också den där killen som får trösta när ovan nämnde neandertalare varit taskig.

Att vara kompiskille har sina ljusa stunder helt klart, men som helhet så är det mer besvär än glädje. Om du är tjej så känner du säkert nån som är som jag. Kanske är han din förtrogna?

Jag har varit kär i min vän S från och till sen jag först mötte henne. Jag gick länge och tvekade – skulle jag våga berätta? När jag äntligen tog mod till mig så hann hon dock hoppa i säng med en (manlig) kompis till mig. Efter det så har jag beundrat henne i tysthet, hur ska jag kunna berätta?

Häromdagen träffade jag S på stan. Det skulle handlas underkläder och jag utsågs till den som skulle ge ett manligt perspektiv. Mitt inre gjorde uppror och min själ fullkomligt skrek ”Jag vill inte se hur dig gör dig fin för nån annan”. Naturligtvis höll jag god min och gjorde mitt bästa för att ge min uppfattning om vilka underkläder som gör hennes kropp än mer oemotståndlig.

Jag är sen en tid tillbaka medlem i en förening för sexuellt frigjorda människor. Jag älskar den fördomsfria miljön, alla typer av människor är välkomna. Bland dessa människor finns en tjej som får mitt hjärta att slå volter i mitt bröst. Naturligtvis har hon utsett mig till bollplank vad gäller livets frågor. Själv håller jag god min och gör allt för att dämpa den (ovälkomna) låga hon tänder hos mig.

Ikväll hade jag dock lite hopp. Hon ringde upp mig och frågade om jag ville hänga med till klubben, och dumt nog tackade jag ja. Hade en fåfäng förhoppning att få en möjlighet att vara riktigt nära henne, kanske kunna förklara hur jag känner. Istället så fick jag en kort pratstund innan hon valde en kille som hon försvann med. Lite senare såg jag en skymt av henne idkandes sex med 3 killar, med värkande hjärta lämnade jag klubben och gick hem.

Hon ringde alldeles nyss och frågade om nåt var fel eftersom jag försvann utan att säga till. Vad skulle jag svara? Nu återstår bara att bryta kontakten och försöka plocka upp resterna – rädda vad som räddas kan.

Känslor är riskkapital. Man kan inte fortsätta investera om man aldrig går plus. Nånstans finns en gräns för hur mycket man har råd att förlora, och den har jag passerat nu. Det finns inga säkra aktier när det gäller kärlek, och jag har inte råd att förlora mer. När bara gråten återstår så finns ingen möjlighet till investering och därmed inte heller nån avkastning. Jag vill ha kärlek, närhet, ömhet. Jag vill ha en kram, en puss och het ångande sex. Det finns tusentals tjejer som vill ha detsamma, men ingen verkar vilja ha det tillsammans med mig.

Jag brukar beskrivas som en fin kille men såna finns det ingen efterfrågan på, och de tårar som väter min kudde betyder inget för någon annan än mig.

Till råga på allt så ringer min älskade hustru flera gånger i veckan och vill prata om ditt och datt. Naturligtvis är jag trevlig och pratar med henne trots att jag helst vill be henne fara åt helvete. Jag älskar henne fortfarande, men det kan aldrig bli vi igen. Hon lämnade mig, och det kan jag aldrig förlåta. Varför lägger jag ner tid på henne när det bara medför smärta?

Klockan är nu massor, och jag borde sova, men hur ska jag kunna göra det? Jag står i stormens öga och omkring mig krossas allt det jag trott och hoppats på.

Den där jävla Robert Broberg…

För att sysselsätta mig harjag börjat läsa in alla min CD-skivor i datorn för at på ett enkelt sätt kunna nå dom utan att behöva riva bland skivorna. 7GB MP3filer har det blivit så här långt. Många av skivorna var det evigheter jag lyssnade på så det blir en del lyssnande nu. När jag rippade Robert Brobergs skiva målarrock så blev det mpnga lyckliga leenden, den mannen är en mästare på ordvändningar men när låt nr 17 börjar så brister allt. Att denna ordskojare kan beskriva kärleken på ett sånt varckert och precist sätt är iofs inte så underligt, men att smärtan skulle bli så stor kom som en överraskning. Ett hugg i hjärtat och tårarna sprutade.

Hur lång tid tar det egentligen innan ett hjärta läker? Det är inte så att jag går omkring och ältar det hela dagarna, men små saker, till synes bagatellartade, kan riva upp såren på nytt, och all den smärta som inte känts kommer tillbaka. Hur länga ska det hålla på, och hur länge orkar jag ha det såhär?

Hur länge ska jag gå här hemma, leva på djupfryst och hämtmat? Hur många folköl måste en övergiven man dricka innan han kan bli sitt gamla jag igen?

Det finns så många saker jag borde göra, men som jag hela tiden skjuter upp. ”Gör inte idag det du kan strunta i imorgon” verkar vara det motto jag lever efter.

Fredag – inte längre veckans höjdpunkt.

För inte så länge sedan längtade jag till fredagen, på fredagen gick jag tidigt från jobbet, handlade på vägen hem och sen var jag ledig, alltså i motsats till övriga dagar då man hade jobb som väntade morgonen därpå. Fredagen fortsatte med att god mat tillagades och åts, ibland framför TV’n, men alltid tillsammans.

Nu, sen min kära hustru försvunnit ur mitt liv och jag slutade jobba så är fredagen inte längre bästa dagen – snarare tvärt om. Om jag går ut på eftermiddagen så ser jag par som är ute, dom handlar, pratar, skrattar, håller hand, pussas och kramas. Visst förstår jag dom, men förstår dom mig som avundsjukt betraktar deras lycka? Går jag ute en tidig fredagskväll så ser jag i fönstren lyckliga människor som lagar mat, pratar, har gäster eller bara softar tillsammans. Jag vill också ha det så. Istället går jag hem till en tom lägenhet, funderar på om jag ska ta tag i det som behöver göras eller om jag ska vänta med det.

Den här helgen kan dock bli lite bättre… jazzfestival på gång vilket ska bli ungefär hur kul som helst. Jag får återkomma med rapport angående det.

Linköping HC har tagit sig till SM-final… Wheee, eller? Gilllar iofs hockey med är ingen fanatiker. Men det är ju kul att ett nytt lag tagit sig upp.

Nu väntar iaf tvätten på att bli upphängd, och det kan jag inte vänta med

Myntet har två sidor

Känslan av lycka dröjer sig kvar. Det är en ömtålig känsla som gång på gång spricker och övergår i sorg, men myntet har två sidor igen. De senaste månaderna har det bara funnits ett tillstånd, nån slags obestämbar deppighet. Nu pendlar jag mellan lycka och sorg och det är skönt att åter ha känslor. Deppighet är nog ingen känsla egentligen, utan snarare en slags brist på känslor, ett vaccum som uppstår där känslorna borde finnas.

Orakr inte skriva mer just nu, håller på att somna, ögonen vill falla igen…

Jag tror det vänder, tamejfan, det vänder nu

Låg och vred mig länge i natt, tidningen hann komma innan jag somnade. Vaknade vid sjutiden, men gick inte upp. Nästa gång jag vaknade var klockan lite över 10, så jag gick upp och läste tidningen. Genom fönstret sken solen, och jag tänkte att det är nog lika bra att gå ut en sväng nu när vädret är bra.

Så utan att äta frukost gick jag ut på vårpromenad i solskenet. Gick i nästan 2 timmar innan jag bestämde mig för att käka och handla innan jag gick hem. Sagt och gjort.. åt på lokala slaskkrogen där allt är jättebra utom klientelet (såna som jag går dit). Handlade lite käk och gick hemåt igen.. nånstans där mellan affären och hemmet så kom en känsla som jag inte känt på länge. Jag kände hur jag log med hela ansiktet, en katt som satt och solade sig kom fram till mig och ”pratade” lite

När jag svängde in på min gata insåg jag att jag är lycklig för första gången på flera månader. Tårarna började rinna – det är nu det händer, nu vänder det.

Äntligen uppkopplad igen.

Har nu varit offline en längre period men nu har jag äntligen fått utrsutning för att koppla upp mig via Comhem. Gjorde min beställning i god tid och såg till att namnskylten på nya lägenheten fanns på plats, men tydligen så var det någon som retade sig på mitt namn så när det var dags att flytta i så var skylten borta. Detta hade i sin tur gjort att posten inte hittade mig och skickade tillbaka mitt kabelmodem, så min offline-period blev längre än planerat.

Jobbet kan jag glömma men jag har i af lyckats fixa en överenskommelse som ger mig lön under några månader och en engångssumma som plåster på såren. Dags att börja leta nytt jobb, men jag funderar på att lyfta lön från mitt gmala bolag så länge jag kan bara för att jävlas lite.

Min kära hustru hjälpt mig att städa ur vår gemensamma lägenhet, kanske inte det smartaste ur ett praktiskt perspektiv eftersom vi inte fick särskilt mycket gjort. Vi hade dock mnycket att prata om, och på nåt sätt så känner jag mig närmare henne än någonsin tidigare, och saknaden är fruktansvärd. Jag saknar t.o.m henne äckliga grötkastrull som brukade stå i diskhon.

Nya lägenheten är bra, ligger visserligen i ett ghetto-aktigt område, men grannarna är bra – bara en sån sak att man hälsar när man möts i trapphuset. Pappan i familjen tog mig i hand och hälsade mig välkommen, för att sedan hjälpa mig att bära in mina saker. En infödd svensk hade förmodligen tittat bort och eventuellt mumlat ett hej innan han försvann in och låste dörren.

Vad gäller lägenheten så finns ett par problem. Mitt förråd är fullt av saker och låst, och ännu har ingen fastighetsskötare tömt det åt mig vilket innebär att jag har en hel del extra kartonger och annat i lägenheten, och att jag än så länge är tvungen att ha sommardäcken liggande i bilen. Dessutom luktar det mögel i badrummet, men jag har blivit lovad att det ska åtgärdas. Den parkeringsplats jag har hyrt är upptagen, nån har parkerat sin Nissan Micra där, och ännu har inte böteslapparna gett nåt resultat vilket innebär att jag får betala 20 kr/dygn för att kunna parkera min bil. Hyresvärden har dock lovat att ersätta mig för parkeringskostnaderna.

I övrigt så tillbringar jag mina dagar med att bära kartonger fram och tillbaka, men nu börjar jag komma i ordning så att allt som fortfarande inte är upppackat ska förpassas till förrådet så snart det är tillgängligt.

Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och sen fylla den igen, passar på att diska av allt som ska in i skåp och lådor.

träff… träff … sänkt

Har under de senate veckorna varit alldeles under isen, ja inte bokstavligen eftersom det inte finns nån is i närheten, men känslomässigt. Läkaren har sjukskrivit mig med motiveringen ”Krisreaktion – depression?”. I vilket fall som helst så blev jag ombedd att möta min närmast chef och en representant för personalavdelningen idag, så jag tvingade mig att gå upp ge mig iväg. Väl på plats blev jag förd till V.I.P-rummet och vi börjde prata om min situation, och företagets syn på mig. I företaget betraktar nu mig som en fd anställd, och jag har en vecka på mig att ”komma med förslag”, vad nu det ska betyda.

Jag hade inte fått nån info om vad mötet gällde så jag tog inte med någon facklig representant och förberedde mig inte på annat sätt än att duscha och ta på mig rena kläder. Om jag inte lyckas ”komma med förslag” som faller företaget i smaken är jag alltså arbetlös. Kul att man skaffat en lägenhet föt att slippa pendla till jobbet :-/

Som läget ser ut nu så har jag alltså på kort tid förlorat både hustru och jobb, samt flyttat för att komma närmare jobbet (som inte längre finns). man kunde ju hoppats på en bättre start på det nya året. Jag ska prata med facket på måndag, samt börja leta nytt jobb, för även om jag kanske får behålla mitt befintliga jobb så tror jag inte att jag vill jobba på ett företag som behandlar anställda som krisat ihop på det sättet.

Fick en impuls i mellandagarna att bara släppa allt och ta ett jobb utanför Paris som jag har goda chanser på, men jag vet inte. Flyttar jag till Paris eller flyr jag härifrån? Jag har tidigare jämfört känslan av förlust med känslorna som kom när min mamma dog för några år sen, och det finns ett antal anledningar till att förlusten av min kära hustru är svårare.

1. Mamma rycktes bort, min fru valde att gå.
2. När mamma dig försvann ett löv på mitt träd, ett stort och viktigt löv visserligen, när min fru gick så försvann en hel gren på mitt träd – människor man lärt sig att tycka om som man inte längre har nån koppling till.
3. Min relation med mamma gjorde aldrig att relationen med andra blev sämre, relationen med min fru gjorde att jag fick mndre tid för vänner och många av dom försvann ur bekantskapskretsen iom att det kom in nya personer från hustruns bekantskapskrets och familj.

Ingen människa är en ö heter det i ett engelskt talesätt, fast jag är för tillfället en liten ö mitt i en ocean. Förlusten av jobbet innebär också att arbetskamrater försvinner.

För er som är bekanta med hur ett klassiskt torrdass är konstruerat så kan jag meddela att jag just nu befinner mig under locket, fast det kan väl å andra sidan inte bli så värst mycket värre nu. Är man på botten så får man väl börja klättra, såvida inte botten åker ur ännu en gång.

Slutgnällt för den här gången. Ska försöka skriva i bloggen oftare, tid lär jag ju ha gott om :-/ Med lite tur så kanske nåt bra händer snart – naturen ska ju gilla balans, har jag hört.

Rapport från den gågnna julen…

Jag har varit slarvig med att skriva, mestadels på att jag måste gå igenom mina känslor när det är dags att sätta dom på pränt, och på sistone har det varit alltför jobbigt.

Aldrig trodde jag väl att mitt jobb skulle bli så lidande, visst, vissa koncentrationssvårigheter hade jag väl räknat med, men inte den depressionsliknande känslan av att vara utmattad. Jag har märkt att gymträningen har en positiv effekt, kroppen är bra på att luras, och endorfinerna efter ett träningspass gör livet nästan uthärdligt.

Jag har , som varje år, lagt in egen sill, men mer än så blev det inte i år. Har snyltat på resten av familjen istället, och bara bidragit med ost, kex och frukt. Tyvärr köpte jag för mycket så jag har hela kylen full med ädelost :-/ men mina frukostmackor är å andra sidan inte att leka med. Idag blev det skinka, brie, tomat och gurka.

Fick med mig lite rester hem från julbordet, och nu sitter jag här efter kvällsmaten som bestod av janssons, köttbullar, prinskorv, omelett, och gravad lax. Hällde i mig en öl till, och det var en underbar måltid sånär som på sällskapet, eller bristen på sällskap kanske man ska säga.

Har försökt hitta nya människor att snacka med, chattat en del på nätet, och mellan alla överkåta tonårspojkar och försäljare av sexshower via webbkamera finns en hel del vettiga människor. Bjöd en av tjejerna jag pratat med på bio igår, och hon svarade ja, men ändrade sig sedan, så det blev ytterligare en ensam kväll.

Min kära hustru ringer ibland och undrar hur det är med mig. Jag svarar trots att jag egentligen inte vill prata med henne, smärtan är alltför påtaglig och varje samtal slutar med att jag gråter.

Skulle egentligen ha jobbat fredagen den 22:a, men jag orkade inte ens gå ur sängen förrän långt in på eftermiddagen, och som om det inte vore nog så känns det som om mitt jobb hänger på en skör tråd. Livet ger och livet tar.

Ser att jag skrivit något osammanhängande, men å andra sidan verkar inte alltför många läsa vad jag skriver, så det spelar kanske ingen större roll, men till er som faktist orkat läsa ända hit önskar jag ett gott slut, och ett gott nytt år.

Att man inte vänjer sig …

… vid smärtan nån gång. Fick just ett mail från svärmor, där hon berättade lite om hur hon upplever situationen, och efter bara ett par rader så grät jag och smärtan i hjärtat återvände med full kraft.

Eftersom jag satt på jobbet var det bara att retirera in på toaletten, jag hatar att gråta inför publik.

Nu skulle jag egentligen gått till gymmet och med tanke på att jag spelade bowling och drack öl och käkade amerikansk bbq med kurskamrater igår, och ska på jobbets julfest imorgon vilket kommer innebära plankstek på lunchen, öl och sprit under eftermiddagen samt julbord på kvällen så borde jag verkligen köra ett hårt pass, men kraften rann liksom ur mig.

Jag få ta nya tag efter helgen. Kanske ska jag försöka få lite gjort hemma om jag nu inte ska träna. Jag har inte varit hemma och vaken mer än ett par timmar sen helgen, så det är lite rörigt.

Så får det bli!